Skådespel i vårdimman

Igår var det en magisk morgon ute vid huset. Det låg en dimma över Östgötaslätten och från vägen som går på andra sidan fältet syntes inte huset överhuvudtaget. Ju närmare jag kom från grusvägen desto mer trädde huset fram bakom dimman och björkarna. Vilket fantastiskt skådespel och huvudrollen Björklyckan skötte sin del på ett utmärkt och passivt sätt.

Att kliva ut ur bilen är att översköljas av ett lugn. Särskilt morgnar som den igår, när det är helt stilla och dimman gör att allt känns magsikt och mystiskt samtidigt som vårfåglarna sjunger. Det är svårt att förmedla den exakta känslan i min kropp till er men jag kände mig så pass överväldigad och lycklig över att vi snart kommer landa här att ögonen tårades. Jag har drömt om den här platsen och fantiserat om huset och livet här i så många år nu.

Anledningen till att jag hade ringt in min mamma som barnvakt och åkt ut till huset igår var för att möta upp Sjödins stenhuggeri som skulle sätta dit våra kompositskivor i köket. Det mina vänner blir så läckert!